I GUSTAV II ADOLFS FOTSPÅR 5

Det här var den märkligaste upptäckten på resan i kungens fotspår. Att man ens kunde bygga en fästning på det här lilla berget! Det är inte mer än en stentopp som reser sig över Rhendalen. Och här hade en Pfalzisk greve planer på att renovera den medeltida borg som klängde sig fast i berget. Han som var gift med kungen av Sveriges syster, och av en förnäm släkt. Borde han inte haft något bättre?

Idag finns nästan inget kvar av fästningen, bara rester av en gammal trappa, ett hålrum i berget och murar där man inte lyckats återanvända stenblocken. Här fanns förr stallar, vakttorn, kök, ett tio meter högt fästningstorn och det som på informationsskylten kallas Palats. Det kan ha varit en bostad på cirka 200 kvadratmeter i två plan byggt precis i kanten av klippan. Säkerligen tjusigt, men litet och inget för en kunglig släkt.

1620 när kungen kom med sitt följe på friarstråtet så var byggnaden sedan hundra år ganska förstörd, men Pfalzgreven hade stora planer på återuppbyggnad. Varför är svårt att förstå, kanske var det att det var så lätt att försvara? De levde i en orolig tid. Det som nu är känt som trettioåriga kriget hade just börjat.

I sin dagbok nämer Johan Hand inget om själva borgen vid deras besök under pingsten. Men han noterar hur nära kungen och hans syster var. Han skriver: ”Det är så sant att jag aldrig såg drottningen så glad som när hon fick se kungen, men aldrig så bedrövad som hon blev när kungen gav sig av, för hon grät bitterligen.”

Kanske bodde de i själva verket i bondgården nedanför berget? Den som tillhörde berget. Då slapp de i alla fall den mödosamma vandringen upp till toppen.


IMG_0450
IMG_0453
IMG_0458
IMG_0452
IMG_0455
IMG_0459

I GUSTAV II ADOLFS FOTSPÅR 4

Den 1 juni 1620 anlände Gustav II Adolf till Strasbourg i Frankrike, numera mest känd för att vara säte flera EU-institutioner, då en fri stadsstat. Johan Hand nämner i sin dagbok att de besåg staden, både innanför och utanpå och att där fanns ett vackert kyrktorn.

Och det måste ju ha varit en underdrift. Notre Dame katedralen, grundlagd på 1000-talet, var under flera hundra år världens högsta byggnad. Dessutom fanns där ett astronomiskt ur som med sin snillrika konstruktion visar exakt soltid, datum, månens fas, stjärntecken, sol- och månförmörkelser. Det första uret konstruerades redan på 1350-talet och det som Gustav II Adolf och hans resesällskap såg var från 1500-talet. Inte lika många funktioner som dagen 1800-tals variant, men säkerligen väldigt imponerande. Även om astronomiska ur inte kan ha varit någon nyhet för kungen, det fanns ju ett i Uppsala domkyrka.

På den här tiden hade astrologi och astronomi växt ihop till en vetenskap, accepterad av kyrkan. Och till och med påhejad av kungen själv. Det fanns till och med en professur i Uppsala för Astrologi som innehades av Martinus Stenius.

Även om det inte är exakt samma ur som då, så känns historiens vingslag när man ser den rikt ornamenterade klockan med dess figurer som vandrar fram och åter och gestaltar tidens gång. Här stod kungen och hans följeslagare, förmodligen lika gapande av beundran som jag. Om detta underverk nämner Johan Hand inget i sin dagbok. Däremot påpekar han att det fanns vackra kvinnor i staden. En av få personliga reflektioner i hans skrift.


IMG_0430
IMG_0443
IMG_0431
IMG_0429

I GUSTAV II ADOLFS FOTSPÅR 3

Jag kan tänka mig scenen där innanför murarna i Breisach den 31 maj 1620. Tolv kompanier frustande hästar med fladdrande näsvingar, fyra kompanier karabinjärer med nyladdade vapen och femton kompanier stampande fotsoldater. Allt vackert folk som Johan Hand skrev i sin dagbok. En doft av häst, krut, svett och adrenalin måste ha legat över staden i den tidiga morgontimmen. Fienden skulle passera dem när som helst, eller om jag har förstått rätt så skulle de marschera igenom staden efter att ha passerat Rehn.

Att Gustav II Adolf var där för att själv bese sin fiende kan inte bara vara en tillfällighet. Men det var han, inkognito som vanligt denna friarresa stod han bland hovbussarna som vore han en i gänget.

I Breisach låg en av de få broar där man kunde korsa Rhen, som på den tiden inte var den industriella kanal den är idag, utan en levande och otämjd flod. Staden tillhörde den protestantiska markgreven Georg Frederick av Baden-Durlach som vaktade övergången som en hök för att hindra katolska trupper att nå sina baser i Bayern. Men just idag hade den habsburgske kejsaren övertygat grevarna i den protestantiska unionen att hans trupper skulle få passera. Och där kom de då, mitt framför ögonen på den svenske kungen och hans lilla följe, 27 kompanier hästar och därtill fotfolk. Italienska legotrupper med minst 3000 hästar ledda av Torquato Conti. Även regenten av det katolska Främre Österrike, Leopold V, var en i kön på träbron över den brusande floden.
Damen på det alldeles utmärkta museet i Breisach var väldigt säker, det fanns bara en bro över Rhen år 1620 och den gick rakt in i staden. Trupperna måste alltså ha marscherat in genom porten vid floden, rundat fästningen på berget innanför murarna och ut på andra sidan. Samma trupper som några månader senare var med och besegrade protestanterna i slaget om Vita Bergen i Böhmen. Hade utgången blivit en annan om Contis trupper inte fått passera? Vem vet. Men då hade i alla fall inte Johan Hand fått så mycket att skriva om i sin dagbok. Och Gustav II Adolf hade inte fått se den härförare han 10 år senare skulle besegra vid landstigningen i Pommern.


IMG_0412
IMG_0422
IMG_0406
IMG_0427
IMG_0414

I GUSTAV II ADOLFS FOTSPÅR 2

När jag läser dagboken från Gustav II Adolfs friarresa så slås jag av att det som står i den är lika intressant som det som inte är står där. Som Heidelbergs slott till exempel. Den tjugofyraårige Johan Hand kommer till ett av Europas tjusigaste och mest påkostade slott, han har förmodligen aldrig varit utanför Sverige, men nämner inte med ett ord hur han upplever palatset på höjden som överblickar staden och floden Neckar.

 

Dit kommer kungen med sitt följe för att hälsa på svågern och reseledaren Johan Kasimirs bror, som är ståthållare i Pfalz i Fredrik V´s ställe. Fredrik är själv i Böhmen, mitt i den kalabalik som är upptakten till trettioåriga kriget. I Heidelberg är det istället Fredriks syster Katarina som är i centrum, man hoppas att hon ska gifta sig med Gustav II Adolf. Men som naturligtvis inte har gett upp hoppet om att bli gift med Maria Eleonora som konspirerar mot sin mamma på egen hand i Berlin.

 

Man känner historiens vingslag när man promenerar runt i slottet som idag till stora delar är en ruin. Över samma borggård som Gustav II Adolf och Johan Hand passerade för att obemärkt smugglas in i pfalzgrevens kammare. I samma park där svenskarna lufsade bakom adelsdamerna, med Katarina i spetsen, och fick en verbal näsknäpp på franska när de kom för nära. Bara dryga 400 år senare.

 

Så här skriver Johan Hand själv om besöket:

 

” Tidigt om morgonen kom Lars Kagg med bud från Pfalzgreven att dels skulle unionsdagen inte hållas där, utan i Worms, och att hovet visste genom brev att kungen hade lämnat Sverige och kommit till Berlin med några förnäma svenska adelsmän, bland vilka fanns en svartklädd [man] med vitgult hår som diskuterade mäkta väl. Fördenskull måste vi tillbaka till Heidelberg för att ta farväl.
   När vi kom dit ville kungen inte gärna gå till slottet, utan blev kvar i värdshuset Adler några timmar. Efter många bud och brev från Pfalzgreven gick han till slut upp på slottet och kom obemärkt in i grevens kamrar. Därifrån förde de kungen till en kammare utan annat sällskap än vi svenskar. Först där gav sig till kungen till känna för Pfalzgrevens broder. När de hade talats vid en liten stund förde de oss, som om vi alla varit uppvaktare, till hertiginnans kammare. Där hälsade hon på oss alla.
   Därefter till måltid, och efter måltiden diskuterades det vilt om resan. Kungen ville gärna till den nämnda unionsdagen. Men eftersom det inte kunde ske, beslöts att färdas till markgreven av Badens läger.
   När detta var ombesörjt förde de oss, med samma ceremonier till den gamla kurfurstinnans kammare. När vi hade saluterat henne, hennes dotter och andra unga furstliga personer, följdes vi alla åt ut i trädgården.
   Sedan följde vi greve Johan von Nassau till hans kammare. Där visade han oss med små papper hur han skulle ställa upp en armé för slag och hur han menar att en fästning med regelbunden form skulle byggas. Och sedan förde han oss till rustkammaren där vi fick se två slags kärror med spetsar och små kanoner, nyttiga och bra att använda mot fiender.
   Samma afton kom Otto Taube tillbaka med brev från Berlin.”


IMG_0385
IMG_0389
IMG_0375
IMG_0361
IMG_0367

I GUSTAV II ADOLFS FOTSPÅR 1

Den 26 maj 1620 kom Gustav II Adolf och hans lilla följe till Frankfurt. Trots att syftet med resan egentligen var att fria till Maria Eleonora passade de på att besöka protestantiska furstar och undersöka sevärdheter, som om det vore på en turistresa. Johan Hand skriver i sin dagbok: ” … där besåg vi domkyrkan där kejsarna kröns, rådhuset, bollhuset och området där judarna bor.”
Bollhuset och gettot är borta sedan århundranden, men samma rådhus och samma domkyrka finns kvar än i dag. Här köpte kungen också ett diamanthalsband, (som kan vara det som finns på historiska museet) för 8700 riksdaler. Som vanligt så uppträdde kungen som Adolf Carlsson och spelade handelsmannen ett spratt: ”om köpet skulle gå igenom, lovade juveleraren kungen, som (som på så många andra ställen) gav sig ut för att vara Pfalzgrevens uppvaktare, en vacker gåva”, skriver Johan Hand i sin dagbok från resan.


IMG_0460
IMG_0464
IMG_0462
IMG_0465
337689